Mammagrupp

Igår hade vi första promenaddejten med föräldragruppen. Vi beslutade oss för att hämnas på alla störiga mammor med barnvagn som vi irriterat oss (innan vi själva fått barn) på när de tagit upp hela vägen med sina barnvagnar. Således gick vi , 6 ekipage, i bredd. Långsamt. Vi skulle alltså ses och promenera, men efter två innervarv i Stadsparken sa någon (förmodligen jag) de förlösande orden "ska vi fika?" och vi satte oss i solen. Eller, faktum är att jag inte satt i solen. Ni som känner mig, soldyrkaren, närmare inser hur chockerande detta är: Jag satte mig först med ansiktet riktat mot solen. När sötisen så gott som genast vaknade i sin vagn och jag tog upp honom flyttade jag utan att tänka efter till skuggsidan, så att han inte skulle ha solen i ögonen. Det förkom alltså inte ens någon argumentation i mitt huvud i stil med "jag vill sola, men Ludwig går före", utan jag bara flyttade bort från solen utan att blinka. Oj.

Babysim

I måndags började Ludwig på babysim. Han var yngst i sin grupp och, återigen, sötast. Konstigt att han alltid är det. Jag och Jens diskuterade huruvida de andra föräldrarna kanske tycker att deras barn är sötast, men kom fram till att alla måste förstå att det är Ludwig som är den finaste. Han verkade i alla fall trivas som fisken i vattnet. Det var lite svårt för honom när bebisarna skulle ligga på mage i vattnet och hålla upp huvudet, eftersom han inte alltid orkar hålla upp huvudet så länge. Dessutom skulle de greppa en stång vid kanten och det kan han inte ännu. Men han var duktigast ändå, fast han var minst.

Mor- och farföräldrar

En rolig sak med att få barn är att se sina egna föräldrar bli helt tokiga. Fullkomligt tokiga i sitt barnbarn alltså. Ända sedan första kvällen de hälsade på på patienthotellet, samma dag som Ludwig kom till världen, har både mina och Jens föräldrar fullkomligt dyrkat honom. Helst skulle de nog vilja bosätta sig här hos oss i vår trea, men istället försöker de vara hänsynsfulla och frågar alltid lite försiktigt när det möjligen skulle kunna gå bra att komma på besök. Man riktigt hör att de egentligen vill ropa "VI MÅSTE KOMMA OCH TRÄFFA HONOM NUUUU".

Just nu är mormor (min mamma alltså) ute och går med honom. Jag mår inte direkt bra, men det finns fortfarande hopp om att jag ska känna mig frisk till kl. 19.30, när Ludwig enligt planen ska börja på babysim. Jag har längtat som sjutton, så det vore hemskt trist om vi inte kan gå. Jens verkar inte så pigg på att gå själv med honom, eftersom alla säger att bebisarna blir vrålhungriga när de "simmat" och måste äta direkt. Vi har inte provat att mata honom med flaska ännu nämligen.

Apropå "mormor" förresten, så får jag erkänna att jag och Jens börjat kalla varandra och oss själva "mamma" och "pappa". Inte jämt, som tur är, men tillräckligt ofta för att det ska uppstå förvirring om man plötsligt pratar om sin egen mamma och kallar henne "mamma". Alltså är det lättare att utgå från Ludwig och försöka vänja sig vid att säga mormor om mamma. Det blir nog inte så svårt, eftersom allt ändå kretsar runt den lille gullungen!

Kommentera!

En favoritbloggare, http://mittlivsommamma.wordpress.com , gjorde mig uppmärksam på att alla inte kunnat kommentera här. Nu är det fixat!

Världens bästa bebis!

Vad har jag hittills skrivit för oväsentligheter egentligen?! Jag har ju glömt att berätta om det allra viktigaste, nämligen att Ludwig är världens underbaraste, att jag är världens absolut lyckligaste som har fått honom och att hela mitt liv är så BRA! Detta, att få barn, är det roligaste jag någonsin gjort! Ludwig är sötast av alla (rent objektivt, så klart)! Jens är världens bästa pappa och jag försöker vara världens bästa mamma. Hjälp, nu kände jag mig pressad när jag skrev det! Jag ändrar mig: jag försöker vara så bra jag bara kan!

Ludwig ler mer och mer, har börjat härmas när man räcker ut tungan, och blir bara skojigare och skojigare att ha att göra med för varje dag. Att vara mammaledig är toppen och det kommer bara att bli bättre nu när det börjar bli vår och man kan vara ute i solen.

En anledning till att jag bestämde mig för att skriva denna blogg var att unna mig själv att snöa in riktigt ordentligt på mammarollen. Det känns som om jag ägnade större delen av min graviditet åt att oroa mig för olika saker och därför inte riktigt njöt av den så mycket som man skulle kunna gjort. Dessutom hade jag bestämt mig för att inte bli en sådan där störig typ som bara pratar om sin graviditet. Jag forsatte lite på det spåret sedan Ludwig föddes också. Även om mina vänner har vallfärdat hit för att träffa honom och varit helt betagna (nästan) allihop, så jag ansträngt mig för att prata om andra saker än honom med dem som inte har barn. Men nu har jag ändrat mig! Jag tänker från och med nu låta mig vara precis lika fixerat vid min lilla bebis som alla andra nyblivna mammor. Så det så!

Sjukdom

När han föddes drabbades jag plötsligt av extrem bacillskräck. Det räcker att någon hostar till i mataffären för att jag ska få panik (om jag går med barnvagnen, vill säga, för jag är inte rädd för egen del, utan bara rädd om Ludwig). Jag har försökt vara väldigt sträng mot besökare och har således förbjudit folk att komma, om de känt sig det minsta förkylda och de som fått komma har jag försökt säga åt att tvätta händerna innan de håller i Ludwig. Men det är jättesvårt! Alla tycker att man är jättelöjlig och jag har på senare tid inte orkat säga till om handtvättning.

För ett par dagar sedan ringde en kompis, som skulle komma hit, och sade att hon nog höll på bli förkyld. Jag tänkte att jag kanske skulle ta och skärpa mig och inte vara så fånig, och hon fick således komma. Gissa vad som händer! Nej, tack och lov har inte lillkillen blivit sjuk, men JAG! Jätteont i halsen, i huvudet, hela kroppen, snuvig...

Sömn

Något som blir superintressant att prata om så fort man får barn är hur man sover och hur mycket man (inte) sover. Hos oss har det sett ut ungefär så här: På patienthotellet sov jag nog inte mycket, vad jag minns. Särskilt inte som jag först inte fattade att man kunde ligga ner och amma, utan satte mig upp och tände lampan så fort Ludwig (som då inte hade något namn) vaknade och verkade vilja äta. När vi kom hem införde vi en ordning där Jens satt uppe till 03-04-tiden och hade Ludwig sovande hos sig i soffan, så att jag kunde sova lugnt. Jens kom då bara in med honom när han skulle äta. Ludwig alltså. När de la sig låg även Ludwig i vår säng. Därefter kom vi på att vi ville införa någon sorts kvällsrutin och började försöka lägga Ludwig vid 20-tiden i hans vagga. Vi försökte också ha honom sovande där så mycket som möjligt, eftersom jag gått över från få sova mest om han sov i vår säng till att sova mest om han låg i vaggan (som står intill min sida av sängen). Nu har det dock ändrats igen och vi lägger honom först i vaggan, men efter att han vill äta första gången efter det (oftast vid 24-tiden) låter jag honom ligga kvar i sängen, eftersom det nu plötsligt känns som om han sover bäst där. Inga bestående rutiner alltså! Vi tar det som det kommer. Något som inte varierar är dock att Jens sätter på honom pyjamas, ger honom AD-droppar och sedan håller honom mot bröstet tills han somnar. Då lägger han ner honom i vaggan, som vi värmt upp med en varm vetekudde. Behöver jag säga att det känns jättejobbigt de kvällar som Jens av någon anledning inte är hemma och nattar? Jag blir trött i armarna av att hålla Ludwig tills han somnar och kör istället med att vagga vaggan hysteriskt, eller amma tills han somnar.

Glömde skriva om min räddning: Att Jens, innan han sticker iväg till universitetet, tar upp Ludwig någon timme så att jag får sova lungt på morgonen. Härligt!

Dopet

Vi håller på att planera för fullt inför Ludwigs dop nästa vecka. Undrar just hur det kommer att gå med 50 gäster som vill fika hemma hos Ludwigs farmor och farfar. De gick med på att ha fikat efter gudstjänsten hemma hos sig nämligen. Innan vi berättat hur många vi bjudit. Vi har lite för många vänner...

Jens har hittat en sång som skulle kunna passa att sjunga:

Beautiful Boy, John Lennon
Close your eyes,
Have no fear,
The monsters gone,
He's on the run and your daddy's here,
Beautiful,
Beautiful, beautiful,
Beautiful Boy,
Before you go to sleep,
Say a little prayer,
Every day in every way,
It's getting better and better,
Beautiful,
Beautiful, beautiful,
Beautiful Boy,
Out on the ocean sailing away,
I can hardly wait,
To see you to come of age,
But I guess we'll both,
Just have to be patient,
Yes it's a long way to go,
But in the meantime,
Before you cross the street,
Take my hand,
Life is just what happens to you,
While your busy making other plans,
Beautiful,
Beautiful, beautiful,
Beautiful Boy,
Darling,
Darling,
Darling Sean.

Jag och Ludwigs mormor har bakat kanelbullar, jag har bakat chocolat chip cookies, mormor ska baka chokladbröd och jag mjuk pepparkaka och så ska farmor och farfar köpa tårta. Det blir en fint kalas. Viktigast är väl det som händer i kyrkan, förstås. Doppräst blir en vän till mig, som döpt samtliga övriga fyra barn i bekantskapskretsen. Han var lite negativ till att vi vill ha "Den blomstertid nu kommer" som avslutande psalm och menade att det inte är sommar än, utan möjligen vår. Vi tycker att det vore trevligt med lite skolavslutningskänsla och att "nu" i strofen "den blomstertid nu kommer" kan vara lite relativt. Vi ska ses och diskutera på tisdag, så då får vi se.

Blogg om mig och min bebis

Ludwig är ute och åker vagn på stan med sin pappa och jag passar på att göra något som jag funderat på att göra ett tag, nämligen att skapa en blogg, så att jag kan skriva om mig och min bebis. Jag vill egentligen hellre satsa på min riktiga dagbok, men med tanke på att jag nu, nästan 8 veckor efter förlossningen, fortfarande håller på med en förlossningsberättelse i den, så tycker jag att det vore bra med en liten internetdagbok, där jag kan skriva lite korta inlägg om vad som händer. Jag vill ju minnas alla (?) steg i Ludwigs utveckling, t.ex.

För dem av er som läser och egentligen inte är så intresserade av barn: Ledsen, denna blogg kommer bara att handla om Ludwig, även om det (kanske) finns annat i mitt liv fortfarande.