Sömn

Något som blir superintressant att prata om så fort man får barn är hur man sover och hur mycket man (inte) sover. Hos oss har det sett ut ungefär så här: På patienthotellet sov jag nog inte mycket, vad jag minns. Särskilt inte som jag först inte fattade att man kunde ligga ner och amma, utan satte mig upp och tände lampan så fort Ludwig (som då inte hade något namn) vaknade och verkade vilja äta. När vi kom hem införde vi en ordning där Jens satt uppe till 03-04-tiden och hade Ludwig sovande hos sig i soffan, så att jag kunde sova lugnt. Jens kom då bara in med honom när han skulle äta. Ludwig alltså. När de la sig låg även Ludwig i vår säng. Därefter kom vi på att vi ville införa någon sorts kvällsrutin och började försöka lägga Ludwig vid 20-tiden i hans vagga. Vi försökte också ha honom sovande där så mycket som möjligt, eftersom jag gått över från få sova mest om han sov i vår säng till att sova mest om han låg i vaggan (som står intill min sida av sängen). Nu har det dock ändrats igen och vi lägger honom först i vaggan, men efter att han vill äta första gången efter det (oftast vid 24-tiden) låter jag honom ligga kvar i sängen, eftersom det nu plötsligt känns som om han sover bäst där. Inga bestående rutiner alltså! Vi tar det som det kommer. Något som inte varierar är dock att Jens sätter på honom pyjamas, ger honom AD-droppar och sedan håller honom mot bröstet tills han somnar. Då lägger han ner honom i vaggan, som vi värmt upp med en varm vetekudde. Behöver jag säga att det känns jättejobbigt de kvällar som Jens av någon anledning inte är hemma och nattar? Jag blir trött i armarna av att hålla Ludwig tills han somnar och kör istället med att vagga vaggan hysteriskt, eller amma tills han somnar.

Glömde skriva om min räddning: Att Jens, innan han sticker iväg till universitetet, tar upp Ludwig någon timme så att jag får sova lungt på morgonen. Härligt!