Mor- och farföräldrar

En rolig sak med att få barn är att se sina egna föräldrar bli helt tokiga. Fullkomligt tokiga i sitt barnbarn alltså. Ända sedan första kvällen de hälsade på på patienthotellet, samma dag som Ludwig kom till världen, har både mina och Jens föräldrar fullkomligt dyrkat honom. Helst skulle de nog vilja bosätta sig här hos oss i vår trea, men istället försöker de vara hänsynsfulla och frågar alltid lite försiktigt när det möjligen skulle kunna gå bra att komma på besök. Man riktigt hör att de egentligen vill ropa "VI MÅSTE KOMMA OCH TRÄFFA HONOM NUUUU".

Just nu är mormor (min mamma alltså) ute och går med honom. Jag mår inte direkt bra, men det finns fortfarande hopp om att jag ska känna mig frisk till kl. 19.30, när Ludwig enligt planen ska börja på babysim. Jag har längtat som sjutton, så det vore hemskt trist om vi inte kan gå. Jens verkar inte så pigg på att gå själv med honom, eftersom alla säger att bebisarna blir vrålhungriga när de "simmat" och måste äta direkt. Vi har inte provat att mata honom med flaska ännu nämligen.

Apropå "mormor" förresten, så får jag erkänna att jag och Jens börjat kalla varandra och oss själva "mamma" och "pappa". Inte jämt, som tur är, men tillräckligt ofta för att det ska uppstå förvirring om man plötsligt pratar om sin egen mamma och kallar henne "mamma". Alltså är det lättare att utgå från Ludwig och försöka vänja sig vid att säga mormor om mamma. Det blir nog inte så svårt, eftersom allt ändå kretsar runt den lille gullungen!