Min bebis som gaphals

Han är fortfarande förkyld. Han är fortfarande gnällig. Gnällig är fortfarande fel ord. Skrikig passar fortfarande bättre. Jag, som i och för sig fortfarande tycker att han är jordens underbaraste, tycker nogatt är som underbarast när han sover... Ryckningarna i mitt öga,som jag brukade ha när jag tentapluggande och när det var för stressigt på jobbet, har kommit tillbaka. Jag har sjukt ont i axlarna och behöver massage (annan än Jens massage som oftast avslutas med att han säger "nu är det min tur" just när jag lyckats slappna av lite). Med andra ord så är det lite jobbigt för tillfället. Varje kväll, och även då och då dagtid, har han skrikit, otröstligt. Detta leder i sin tur till att minsta lilla skrik från honom får mig att dra upp axlarna till öronen och tänka "nu börjar det igen". Nu har han just somnat i bärselen och jag sitter i en väldigt konstig ställning för att det ska vara bekvämt för honom medan jag internettar, och framför allt för att han inte ska vakna.

Gissa om det var skönt att komma ut till stallet idag och leda ner ett par bråkiga hästar till hagen idag! Så härligt att tillrättavisa dem på skarpen när de var stökiga. Ludwig kan jag ju inte skrika på, när jag tycker att han är jobbig. Han är ju förkyld och då är det ju synd om honom och man får nöja sig med att säga "gulligull".

Det där med att gå på en barnfri fest ter sig inte så skrämmande just nu, utan istället väldigt skönt.